Tillgängligheten till den psykiska vården måste öka

Jag har lagt in en motion till regionfullmäktige i Skåne om att förbättra tillgängligheten för psykisk vård genom att öka chanserna att få sådan vård redan i första linjens vård, på vårdcentralerna. Idag är det vanligtvis långa väntetider till de kuratorer och psykologer som finns på vårdcentralerna och det är stora skillnader i telefontider, vissa har t ex bara strikt telefontid 4 timmar i veckan medan man kan ringa till andra under hela dagarna och åtminstone kunna tala in ett meddelande på en telefonsvarare. De privata vårdgivarna kan också säga nej till olistade patienter.

Dessutom kan det upplevas som en betungade process för den vårdsökande inom detta område att i tre led behöva berätta om något som personen mår dåligt av. Så ser det nämligen ut idag om man vill komma till en psykolog via remiss, där det första samtalet blir till primärvårdens sköterska, sedan till en läkare vid obligatoriskt besök och därefter väntetid till psykolog/terapeut.

En psykakut ska inte heller behöva belastas av att människor tycker att det gått för lång väntetid och inte anser sig ha råd att söka sig till psykologer som inte har avtal med regionen. Dessa kan ha mycket höga kostnader per samtalstillfälle, 950 kr i vissa fall. Detta utan att högkostnadskortet gäller gör att det blir oroväckande höga kostnader för de vårdsökande.

Fler kuratorer och psykologer på vårdcentralerna tror jag hade avhjälpt ovanstående problem. När man talar om en mer tillgänglig och kvalitativ vård, bör detta också gälla vården för den psykiska hälsan. Den är också viktig för vårt välmående.

Vart är specialpedagogerna i en skola för alla?

Dagens skola står onekligen inför nya utmaningar. När det gäller synen på själva kunskapen i det IT-samhälle vi lever i och pedagogers förhållningssätt till elever, likväl som att fånga upp och ge alla barn det stöd de behöver i skolan, för att uppnå godkända resultat. Många barn med svenska som andraspråk är i särskilt behov av detta, för att kunna ha samma villkor och möjligheter som andra barn till vidare utbildningar utifrån individuella intressen, för att utvecklas och för att därmed också gå en ljusare framtid till mötes.

Ett barn som behöver lära sig ett nytt språk i princip från scratch, eller har uppenbara brister i språket, kan inte godtyckligt förväntas uppnå samma skolresultat som ett barn som har språket med sig som en självklar grundläggande del i sitt liv och i en undervisning som är anpassad till detta. Därför är det märkligt hur specialpedagogiken idag på flera håll är en konsulterande pedagogisk verksamhet, snarare än praktisk inlärning för de barn som behöver denna specifika och värdefulla kompetens och att det vanligtvis endast finns en specialpedagog per skola där det går flera hundra elever varav många kanske också har svenska som andraspråk och flera av dem därmed har ett större behov av specialpedagogisk kompetens.

Lärares och förskollärares uppdrag är ett omfattande uppdrag som i sin helhet syftar till riktlinjer som att utgå från varje enskilt barns intressen och behov. Jag är övertygad om att varje pedagog som genuint tycker om sitt arbete gör sitt yttersta för att se till att dessa riktlinjer upplevs. Men jag kan se en betydande brist i de fall då det läggs allt mer ansvar på lärare och förskollärare att hantera specialpedagogiska insatser utifrån handledning. I arbetet med de yngre barnen i grundskolan, inkluderat förskoleklasser, är det inte självklart att ett sådana insatser kan göras på ett tillfredsställande sätt. Detta med tanke på att yrket för med sig en helt annan sorts tillsyn och uppmärksamhet kring barnen än vad äldre elever kräver.

Det finns dessutom en tydlig klassdimension i att vissa barn inte når upp till samma mål som andra för att det sparas in på specialpedagogiska och andra resurser på skolorna.

Vad hände med specialpedagogens lugna, tysta rum där enskilda elever kunde få full uppmärksamhet utifrån just sina förutsättningar? Visserligen finns det säkert specialpedagoger som arbetar så också men varför ges i så fall inte alla elever med speciella inlärningsbehov den chansen?

Att hamna snett är inte en etnisk benägenhet

Den senaste tidens våldsamheter i Malmö är verkligen omskakande. I tider där tankar om att alla inte är lika värda slagit rot, är det både viktigt och rimligt att se problemen för vad de är och inte låta främlingsfientliga krafter sätta sin prägel på vad som hänt, vilket enligt tidningen Expo nyligen har skett.

Från främlingsfientligt håll förknippar man tacksamt, i generaliserande termer, allt negativt som sker i samhället med människor som har andra etniska bakgrunder än svenska. Så även i det här fallet, där "massinvandringen" föga förvånande ska stå syndabock ännu en gång. Men ingångarna till kriminalitet kan vara många och att sammanlänka benägenhet för sådana faktorer till etnicitet är ett mycket förenklat och nervärderande synsätt som stigmatiserar människor med andra etniska bakgrunder än svenska.

Snarare än vart man har sitt ursprung handlar sociala problem och att hamna snett mer om faktorer som exempelvis trångboddhet och sociala och ekonomiska förutsättningar. Här måste göras insatser och det måste också finnas goda förebilder för barn och unga på glid, förebilder som kan uppmuntra och bygga upp självkänslan hos de unga. Det här handlar i mångt och mycket om tonåringar som hamnat mycket snett och vi måste fråga oss: vad kan vi göra för att skapa en meningsfull tillvaro för de som känner att de inte har samma möjligheter som andra att förverkliga sina drömmar?

Vi behöver lägga krutet på att förbättra barns och ungdomars livsvillkor, inte på att öka fördomarna mot varandra.