Fritidspedagoger är också värda legitimation

Lärare och förskollärare ska från och med år 2012 utrustas med lärarlegitimationer. Förutom examensbevis ska de, med en mentor, också visa skicklighet i yrkesrollen under ett år för att få erhålla sin legitimation. Lärarförbundet menar att detta kan höja yrkets status och kvalitet, vilket är positivt. Dock nämns inte fritidspedagogerna i denna kommande reform. Men fritidspedagogernas yrkesroll är precis lika viktig som de ovan nämnda.

Fritidspedagoger arbetar socialt med barn och förankrar det barnen lärt sig under skoldagen. Närvaro i barns lek gör att barn lär sig på ett lättsamt sätt och meningsfulla fritidsaktiviteter som främjar den sociala och kunskapsmässiga utvecklingen är andra viktiga inslag. Dessutom är det inte så att fritidspedagoger bara dyker upp på fritids. De är ofta med under hela skoldagen och håller ofta i egna moment och lektioner, så som exempelvis kreativt skapande vid teman, bild eller idrott. Fritidspedagog blir man för övrigt i dagens läge via lärarutbildningen, precis som förskollärare och "vanliga" lärare.

En legitimation för fritidspedagoger både höjer statusen för denna yrkesgrupp och skolans kvalitet i ett heldagsperspektiv. Det är tröttsamt att fritidspedagoger alltid tycks hamna i skymundan, som en yrkesgrupp som "bara finns där".

Ett mörkt valresultat

Det tar tid att smälta även om det tyvärr var väntat enligt flera tidigare utförda opinionsmätningar: rasister, rakt in i riksdagen. Jag undrar om deras sympatisörer vet vem de lägger makten i händerna på? Flamman, logotypen som tidigare symboliserade samma typ av parti här i Sverige, har bytts ut mot en blomma och företrädarna är propert klädda i kavaj. Enkla lösningar för ett bättre samhälle föreslås. Oavsett vilket område det gäller; skola, vård och omsorg, kulturliv eller något annat så är det alltid samma företeelse som påstås stå i vägen för en förbättring inom just det området. Det vill säga mångfalden av människor från olika kulturer. Det som berikar och har blivit en del av vårt samhälle och som faktiskt bidrar till vår välfärd. Samhällen är inte statiska; de förändras hela tiden. Vi har en prägel av mångfald idag och det gillar jag.

Jag är förundrad över hur man från främlingsfientligt håll anser att svenska traditioner är hotade. Hur då? Vem förhindrar en skolavslutning i kyrkan eller dans runt en midsommarstång? Vidare, har någon på ledande position i vårt land påstått att den svenska naturen inte ska tas hänsyn till? Knappast. De flesta av oss oavsett ursprung är väl både glada för och rädda om den natur som finns i vårt land. Det handlar väl snarare om att vi behöver arbeta för att minska fördomar och den segregering som uppstått i samhället. Att sikta mot integration, att leva i gemenskap trots olikheter i den mån det är möjligt. Okunskap föder fördomar och i sin förlängning främlingsfientlighet.

Det är härligt att vi är olika, tycker jag. Och tänker på de människor med utländsk bakgrund jag själv stött på och umgås med, både i privata bekantskapskretsar och i arbetslivet. Städerskorna som arbetar i högt tempo och med låga löner- och alltid har ett leende över. Eller de ambitiösa pedagogerna i klassrummen och på förskolorna: hjälpsamma, erfarna och med mycket humor och värme.
Jag kan inte tänka mig ett samhälle utan mångfald, för det ger så otroligt mycket och midsommarstången eller julgranen är det ingen som förhindrar mig att fira högtider kring.

En del av alla väljare i årets riksdagsval har gett makt åt ett parti som gör skillnad på folk och folk, ett parti vars representanter talar om invandrare som mindre värda och som roten till samhällets problem. Ett parti som gör skillnad på människor och vill ta bort människors rätt att få vara dem de är. Nej tack.

Rösta rött för ungas mötesplatser

Sedan 2007 har Malmö stad satsat på att finanisiera mötesplatser för unga, med fokus på att dessa mötesplatser ska förena barn och ungdomar utifrån intresse och inte bostadsområde. Detta är viktigt för att öka förståelsen och minska fördomar mellan ungdomar från olika kulturer och med olika sociala bakgrunder. Inte minst bidrar det till en meningsfull fritid. Stapelbäddsparken i Malmö är ett utmärkt exempel på en populär mötesplats där barn och unga från hela staden träffas och brinner för samma sak.

Jag anser att satsningar på unga är något som gynnar samhället på sikt och det stärker barns och ungas självkänsla att bli tagna på allvar. Dessutom utgör mötesplatser utifrån intresse arenor som motverkar fördomar människor emellan och bidrar till ett mer tolerant samhälle. Så vill jag att det ska fortsätta vara. Socialdemokraterna vill satsa på ett fortsatt meningsfullt utbud av fritidssysselsättningar att ta del av, oavsett social position. Det är en av anledningarna till att jag är socialdemokrat.

Företags vinster ska inte styra resurser till välfärden

När Björklund pratar om skolor, menar han bl.a. att fler läxor borde införas och hänvisar till auktoritära skolor i andra delar av världen som förebilder. När han i samband med detta även nämner att fler resurser till skol- och fritidshemsverksamhet bör vara beroende av marknadskrafterna, blir jag bekymrad.

Barn lär sig i olika takt och har olika förutsättningar för att uppnå kunskap. Hårdare krav på barn i skolåldern tror jag inte leder till mer kunskap för fler, snarare tvärtom. Ambitionen bör väl snarare vara att alla barn eller åtminstone flertalet verkligen lär sig något, det vill säga att det ska vara kvalitet i undervisningen. Inte kvantitet, där det handlar om att veta mest på kortast tid vilket på sikt kan bidra till ökning av sociala klyftor.

Med fler resurser i skolan med offentligt finansierade medel kan barn som befinner sig på olika nivåer få större chans och likvärdiga möjligheter att uppnå kunskap. Det är i alla fall min fasta övertygelse. Vi kan inte låta företags vinster styra hur vi fördelar resurser till vård, skola och barnomsorg. De rödgröna är beredda att satsa på skolan och andra viktiga välfärdsområden.
Rösta rött den 19 september!

Med spänning inför valet och varför jag blev socialdemokrat

I söndags samlades en hel del sossar från hela Skåne för att ha en gemensam valupptakt. Stämningen var skön och när Mona Sahlin talade sprack de tidigare molnen upp och solen sken starkt på röda fanor och mångfalden av människor. Det ser jag som ett gott tecken;-).

Fyra veckor kvar, sen är det dags. Exciting! Dags att ta ställning i ett val som står mellan två helt olika samhällsmodeller. Jag har aldrig tvekat över var jag står politiskt och jag ångrar inte en sekund att jag började engagera mig. Särskilt under ett valår påminns jag om varför jag blev medlem i Socialdemokraterna. Valet 2006 var det som avgjorde. Högern vid makten? Nej, här ville jag vara med och påverka så att vänstern kommer tillbaka.

I stora drag går högerpolitik ut på att privatisera så många verksamheter som möjligt och minska inkomstskatterna och det är alltid de med sämst marginaler som drabbas av detta. Men man har ju haft ett ansvar, menar högern.

Jo, vi har alla ett ansvar för våra egna liv. Men det finns tillfällen i livet eller livssituationer där vissa är mer sårbara. Ingenting är svart eller vitt.
Alla arbetslösa vill inte städa åt mer välbärgade personer. Det finns handikappade, äldre och sjuka människor. Det finns barnfamiljer med knappa ekonomiska marginaler. Vem som helst kan bli arbetslös eller hamna i ekonomisk kris. Sjukhuspersonal är på flera ställen ganska hårt belastad. Ja, jag kan räkna upp hur mycket som helst som åtsidosätts med minskade skatter och fler privatiserade verksamheter där de med fetast plånbok ska komma före i köerna till förskolor, skolor och vård. Det leder också till ökade klyftor mellan människor.

"Välfärd och trygghet", sa Anders Borg i en TV-debatt nyligen. Tomma ord helt utan innehåll. Likvärdiga villkor och möjligheter för medborgarna uppnås inte med sänkta skatter, avdrag för hushållsnära tjänster och andra högeråtgärder som främst gynnar de starka i samhället.

Lika möjligheter för alla eller bara för vissa?

Frågan kunde lika gärna varit ställd som: Röd eller blå politik? För det finns en tydlig skillnad i de politiska riktningarna fast många väljare idag är tveksamma till om det egentligen spelar roll vilket parti de röstar på.

Ta bara skolpolitiken som ett exempel. För någon vecka sedan lyssnade jag på en riksdagsledamot inom (s) angående detta, vilket var inspirerande och tydliggjorde de politiska skiljelinjer som är så självklara för oss som redan är övertygade om att en röd samhällsmodell är mer rättvis än en blå.
Jag vill dela med mig av detta här i min blogg. Är det rättvist att bara låta vissa gymnasieutbildningar ge högskolebehörighet? Ur en socialdemokratisk synvinkel är det inte det men högeralliansen ser gärna att det är på det viset. Att förhindra de som valt praktiska gymnasielinjer att senare studera på högskola, är att låta människor göra livsavgörande val vid 15 års ålder. Det vill säga att chansen till att vidareutbilda sig på högskolenivå i framtiden avgörs av den gymnasieinriktning som en tonåring väljer i nionde klass. Det är knappast rimligt. Saken blir snäppet värre av att högern också vill stoppa inläsningen av betyg på Komvux.

Med högeråtgärder som ovan nämnda får vissa människor större möjligheter än andra till personlig utveckling, framtida möjligheter och att bidra till samhällets utveckling genom kunskap. Kunskap ska vara tillgängligt för alla, även på högre nivåer. Alla vill kanske inte studera på högskola men de som vill ska inte heller vara förhindrade att göra det av skäl som att det man valt som gymnasieinriktning tidigt i livet avgör om du har behörighet eller inte- för all framtid.

Främlingsfientlighet i småkommunerna

"Vi har tillräckligt" och "...jag menar, flyktingbarn...vem har bekostat resan hit? De måste ju vara välbärgade om de har råd att komma hit överhuvudtaget." Så sa en Åstorpsbo i Sydnytt idag onsdag med starkt medhåll från vännen bredvid. När det gällde debatten om att ta emot ensamkommande flyktingbarn i Vellinge sa någon boende där att "Vi ser dem varje dag". Jag blir upprörd när jag hör sådana främlingsfientliga uttalanden som dessutom inte har någon verklighetsförankring.

Flyktingbarnens blotta närvaro retar alltså vissa och det läggs mer vikt på hur de tar sig hit än varför de får skydd här. Barnen är inte välkomna för att de kommer från delar av världen som de fördomsfulla motståndarna inte känner till. Hade samma diskussion tagit form om det handlat om barn som sökte skydd från Danmark eller Finland? Jag tror knappast det. Att det blev rabalder i Vellinge och att Åstorp säger nej till de ensamkommande barnen är något jag har svårt att förstå. Saknar de som bor i dessa kommuner och kommunpolitiker som är verksamma där empati och inlevelse i andra människors situationer? Det gäller barn med tuffa erfarenheter i ryggsäcken som behöver skydd men deras etniska härkomster kopplas automatiskt, lösryckt och felaktigt till problem.

Att lägga så mycket vikt vid var personer kommer ifrån är rasistiskt. Vissa passar enligt en sådan syn in, andra inte och det beror på fördomar som får liv av främlingsfientliga tendenser i samhället. Det handlar faktiskt om ensamma barn som rycks från trygghet och familj och hänvisas till en främmande tillvaro i en ny miljö och med ett nytt språk att lära sig från grunden. Och de är sällan välbärgade.

Jag har svårt att förstå den brist på empati och den fördomsfullhet som präglar diskussionerna i småkommuner som vägrar hjälpa utsatta, ensamma barn. Det borde vara en självklarhet!

En röd samhällsmodell gör skillnad

Året 2010 inleddes med ett blåsväder i sjukförsäkringsfrågan. Alliansen med Husmark- Persson i spetsen ville få sjuka människor i arbete igen genom att begränsa deras sjukdagar och därmed utförsäkra dem. Kruxet är bara att sjukdomsdiagnoserna inte försvinner för att sjukdagarna gör det. Vill vi ha ett hårt, egoistiskt samhälle där var och en får klara sig själv med ett försämrat socialt skyddsnät? Med alliansen har vi även sett en höjd a-kasseavgift och högre arbetslöshet. Sänkta skatter äts alltså upp av andra höjda avgifter och försämrade socialförsäkringar.

Fram för en sänkt a-kasseavgift och en sjukförsäkring som utgår från människan och inte besparingar för mer klirr i kassan.

Bostad, jobb och en förskola för alla- tre viktiga valfrågor

Att ha ett jobb, en egen bostad och som småbarnsförälder kunna lämna sina barn på en förskola med små barngrupper och vid arbete på obekväma arbetstider är ingen självklarhet för unga vuxna i dagens läge.

Många unga vuxna är småbarnsföräldrar. På förskolorna är barngrupperna ofta stora och personaltätheten låg. Enligt läroplanens stadgar ska pedagogerna bland annat utgå från varje barns intressen och behov men detta arbete försvåras av de förutsättningar som nu råder. Barngrupperna måste bli mindre och personaltätheten öka för att alla barn ska känna sig trygga och sedda. Förskoleverksamheten med professionellt utbildad personal spelar en viktig roll i barns sociala utveckling, därför bör det också satsas resurser på denna. Likväl borde tillgången till OB-förskolor bli bättre, så att fler föräldrar som arbetar på obekväma arbetstider har möjlighet till barnomsorg sådana tider.

En egen bostad är en klar förutsättning för en bra start i livet för unga vuxna. Tillvaron ska inte gå ut på att oroa sig över var man ska ha sin grundläggande utgångspunkt och trygghet, att flytta runt bland vänner och bekanta och kämpa länge för att få ett förstahandskontrakt bör inte prägla unga personers liv. Fler hyresbostäder till rimliga priser behövs.

Några utlysta tjänster i Malmö stad kan nu bara sökas av personer mellan 18- 24 år, vilket underlättar ungas intåg på arbetsmarknaden. Många lediga tjänster är idag annars svåra att ens bli aktuell för intervju till, då söktrycket är mycket högt på varje vakant arbetstillfälle. Ofta krävs också en yrkeserfarenhet som det ganska uppenbart är svårt att förvärva om första klivet in i arbetslivet knappt är möjligt. Vi måste fortsätta skapa fler arbetstillfällen för unga vuxna.

Rösta rött 2010 för en förändring i dessa viktiga frågor!