Vart är specialpedagogerna i en skola för alla?

Dagens skola står onekligen inför nya utmaningar. När det gäller synen på själva kunskapen i det IT-samhälle vi lever i och pedagogers förhållningssätt till elever, likväl som att fånga upp och ge alla barn det stöd de behöver i skolan, för att uppnå godkända resultat. Många barn med svenska som andraspråk är i särskilt behov av detta, för att kunna ha samma villkor och möjligheter som andra barn till vidare utbildningar utifrån individuella intressen, för att utvecklas och för att därmed också gå en ljusare framtid till mötes.

Ett barn som behöver lära sig ett nytt språk i princip från scratch, eller har uppenbara brister i språket, kan inte godtyckligt förväntas uppnå samma skolresultat som ett barn som har språket med sig som en självklar grundläggande del i sitt liv och i en undervisning som är anpassad till detta. Därför är det märkligt hur specialpedagogiken idag på flera håll är en konsulterande pedagogisk verksamhet, snarare än praktisk inlärning för de barn som behöver denna specifika och värdefulla kompetens och att det vanligtvis endast finns en specialpedagog per skola där det går flera hundra elever varav många kanske också har svenska som andraspråk och flera av dem därmed har ett större behov av specialpedagogisk kompetens.

Lärares och förskollärares uppdrag är ett omfattande uppdrag som i sin helhet syftar till riktlinjer som att utgå från varje enskilt barns intressen och behov. Jag är övertygad om att varje pedagog som genuint tycker om sitt arbete gör sitt yttersta för att se till att dessa riktlinjer upplevs. Men jag kan se en betydande brist i de fall då det läggs allt mer ansvar på lärare och förskollärare att hantera specialpedagogiska insatser utifrån handledning. I arbetet med de yngre barnen i grundskolan, inkluderat förskoleklasser, är det inte självklart att ett sådana insatser kan göras på ett tillfredsställande sätt. Detta med tanke på att yrket för med sig en helt annan sorts tillsyn och uppmärksamhet kring barnen än vad äldre elever kräver.

Det finns dessutom en tydlig klassdimension i att vissa barn inte når upp till samma mål som andra för att det sparas in på specialpedagogiska och andra resurser på skolorna.

Vad hände med specialpedagogens lugna, tysta rum där enskilda elever kunde få full uppmärksamhet utifrån just sina förutsättningar? Visserligen finns det säkert specialpedagoger som arbetar så också men varför ges i så fall inte alla elever med speciella inlärningsbehov den chansen?